God Jul

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och gör något extra för de ni håller kär idag ♡
 

Det här med märken och kosta pengar...

Tänkte börja med ett Veckans ämne där jag skriver lite om olika saker och hur jag tänker. Vi börjar med materialmissbruket jag vet många, även jag haft, har och vad jag tänker på detta idag.
 
Många kanske känner igen sig, både ryttare och dess omgivning. Materialmissbruket bland ryttare skulle jag kalla det. Du vill ha denna och denna för det skulle passa så fint till hästen och när du köpt denna måste du ha nytt av detta så det kan matcha. Vi är nog inte medvetna om vad vi lägger ner för summor på massa matching grejer och så. Jag kan mycket väl ha varit sådan men så en dag tänkte jag. Om jag har lindor i tre olika färger (marin,vinröd och vit) så skulle jag nu köpa ett shabrak, vilket jag inte behövde för jag hade 5 stycken till hästen, så skulle det vara något som matchade med de tre lindorna eller med mina bruna benskydd. Dock hann det aldrig bli fler shabrak och varför skulle jag behöva fler shabrak än 5? Jag kan ju inte använda alla fem på en gång. En till dressyr och en till hopp så hade jag tre och byta med sen också :) Det bästa var ju att alla fem matchade mina lindor och då var jag nöjd. Men vad har hänt med att vi måste va så noga även om vi bara rider hemma ut i skogen eller på ridbanan. Det är inte så många som kollar ändå. Är det att vi blir lyckligare av att hästens grejor matchar???
Jag kunde mycket väl rida hemma med vinrött shabrak och marinblå lindor och själv ha på mig en grön tröja och jo varför? DÄRFÖR att JAG KAN!!!
Tycker det är en sak att rida där du har massor av folk som tittar på typ clinic eller tävling men att sitta hemma i sadeln eller på privat träning där tycker jag man kan duga gott som man är iförd det man haver utan att behöva matcha.
Sparar pengar också som du kan göra mycket annat för också! ;)

Kan bli en möjlighet?

En möjlighet av 2014 kan bli att jag tar över en travare som gjort sitt på banan och stallar upp den hos en vän för att sedan omskola till ridhäst. Kanske får man lite hjälp också inom western då Sara som hon heter har hållit på mycket med det å har SM meriter, vilket borde tyda på hon kan en del. Mer än mig i western iaf då jag bara ridit de lägsta klasserna i trail. Sen blir det ju såklart två små shettisar i Byn som ska agera gräsklippare och jag ska även träna en av dem medan den andra blir en äldre dam eller herre för mest coola ner stämningen så de håller sig ganska i skinnet. :)

Att livet går vidare...

Nu tänker jag berätta en sak för er som jag aldrig har berättat och innan jag blev den jag är idag, skulle ens ha yttrat mig om. 
Ni vet säkert hur det känns när ni måste sälja eller avliva er käraste vän. Det är det hemskaste som finns för man knyter ett band till sitt djur. Jag knöt ett band till min häst Pio som jag fick släppa taget om i juli 2012. Det var det hemskaste jag gjort att ta beslutet, nu är det dags, nu ska du få gå vidare någon annanstans. Jag vet att jag gjorde rätt val även om i stunden kändes jobbigt. För när jsg stod där den där kvällen och kämpade för att hjälpa dig börja jag tänka på hur du har hjälpt mig genom livet, jag tänkte på hur du kom in i mitt liv då jag mådde som sämst. Jag vet flera gånger jag tänkte på livet och döden, om inte döden hade varit bättre. Men så fick jag låna en häst över sommaren,  dock var den hästen till salu och fann en köpare strax innan men så sa ägaren att jag fick testa Pio, han är svår att ha och göra med och har många egenheter men han står bara här och vill du inte ha honom åker han till slakt nästa vecka.
Visst ville jag väl testa honom och jag kände något,  något av ett band mellan oss och många sa det att de såg nåogt hod oss. Vi hörde ihop. Men det är något annat, dock så fick han mig att känna värde i livet, känna att jag räckte till och älskad av någon. Vi blev sammansvetsade och utvecklades tillsammans som häst och ryttare. Vi lärde varann en massa. Jag fick mig en sits jag aldrig trodde jag skulle få på ridskolan, han gick från att varken kunna galoppera och snubbla över bommar till att gå LB och hoppa 1.10 bana.  Vi gjorde framgångar och i tre år fick jag hs dig i min ägo tills den dagen då du fick hjärnblödningen. Vi kämpade och kämpade och vi hsde kunnat fortsatt kämpa för chansen att överleva fanns där men jag visste att det bästa för dig var att släppa taget och låta dig gå vidare. Jag lovade att jsg skulle fortsätta kämpa, verkligen ta mig i kragen och allt jsg gjorde,  allt jsg sa och ja jag skulle leva för dig och för din skull för du lärde mig hitta tillbaka till livet, du lärde mig att vara stark och det kanske låter konstigt men du din lilla hästrackare hjälpte mig att hitta mig själv.
Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag, hade aldrig kunnat stått på mig som jag gör och vågat allt jag vågar.
Du hjälpte mig vidare och nu låter jsg dig levs vidare för jag vet att du alltid kommer finnas hos mig ändå för har någon en gång hamnat i mitt hjärta så finns dom där föralltid.
 
Tack Pio för att jag fick tillbringa 3 år tillsammans med dig och tack för att du lärde mig livet och vem jag var. Du lärde mig gå vidare även om allt kändes tungt, helt fel och emot en. Alla kan gå vidare bars de hittar styrkan.... Alla har styrkan bara att alla har olika sätt att nå den. Jag hade styrkan i Pio och att hitta mig själv.
 
 

RSS 2.0